Rasens historia

Hovawartuppfödningens början har daterats till år 1922 men varför intresset för en nästan förlorad hundras blev stor vid denna tidpunkt är inte helt känt.
En bidragande orsak var säkert den tyska Schäferhundsföreningens beslut att inte längre föda upp den långhåriga eller den ljusa schäfern. Då långhårsschäfern trots detta var mycket omtyckt slog sig några av dess uppfödare samman och påbörjade arbetet med att bygga upp en ny ras som hade sitt ursprung från de gamla medeltidshundarna av gårdstyp. Dessa gick under samlingsbegreppet Hovawart, vilket också blev namnet på rasen.
Arbetet med att skapa den nya rasen leddes av ryttmästare Max v Stephanitz, vilken även var den egentlige skaparen och grundaren av föreningen för tyska Schäferhundar. Max v Stephanitz har i en utgåva från 1921, betecknat den ursprungliga Hovawarten som tongivande förfader och förelöpare till den tyska Schäferhunden. Bilder från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal visar att den tidens schäfer ligger typmässigt närmare dagens Hovawart än dagens Schäfer, framför allt i fråga om storlek, kroppsbyggnad och de ofta förekommande hängöronen samt päls/färgvarianterna (Bild 1 & 2).

schafer_hovawart gammal hovawart
Bild 1; Schäfer                                                   Bild 2; Hovawart

Det var först i mitten av 1940-talet när zoolog Kurt F König var avelsledare för rasen som Königuppfödningen av rasen kom att bli mer målinriktad. Genom ett grundligt detektivarbete som genomförts under 1980-talet i Tyskland har till stor del samtlig, i Tyskland, förekommande hovawartavel kartlagts. Ett flertal inkorsningar av andra raser har gjorts och det har under åren funnits flera olika föreningar, vilket gett upphov till olika stamböcker.
Idag kan sägas att förutom de ursprungliga hundarna av Hovawarttyp, var raserna Schäfer, New Foundland (den mindre tidigare varianten), Kuvasz, Leonberger samt en afrikansk vildhundstik1 (vilken korsades in under andra världskriget) avgörande för Hovawarten.
Den hund som har haft den största betydelsen för hovawartaveln var en hane vid namn Castor Meyer-Busch, vilken föddes 1932. Här var underlaget 45 % typhundar, 28 % schäfer, 15 % Kuvasz och 12 % New Foundland. Det är mycket få Hovawart av idag som inte har denna hund i sin härstamning. Idag ligger han ca 20 generationer bakåt i stamtavlorna men det är inte ovanligt att han förekommer flera hundra gånger hos varje nu levande hund. Även andra individer var tongivande för aveln, om än inte i samma grad som Castor MeyerBusch, rassammansättningarna hos dessa varierade stort.

År 1936 blev Hovawarten erkänd som ras och inskriven i FCI. Strax därefter startade andra världskriget vilket resulterade i att olika regioner blev isolerade från varandra. Speciellt påtaglig blev denna isolering i efterkrigstider, då olika besittningszoner bildades.
Under denna tid befann sig Hovawartaveln i genomsnitt i sin sjätte generation. Isoleringen av populationerna gav upphov till att rasen inom dessa regioner fick olika genetiska strukturer. Med olika genetiska strukturer blev rasen även typmässigt heterogen och de olika typerna kvarstod en förhållandevis lång tid efter att Tyskland enats igen. Än idag kan drag skönjas som kan tillägnas östtysk respektive västtysk avel. Under den uppkomna isoleringen hade flera olika ras/avelsföreningar bildats. Den före kriget enda existerande rasklubben, Hovawartföreningen för tyska skyddshundar, fanns delvis fortfarande men  ytterligare några hade grundats. Efter en lång tids diskussioner slogs några större rasklubbar samman och 1955 påbörjades uppbyggnaden av den idag gällande Rassezuchtverein für Hovawarthunde (RZV), föreningen blev medlemmar i Tysklands paraplyorganisation för rasklubbar, Verband für das Deutsche Hundewesen (VDH), då fastställdes också en officiell rasstandard.
År 1964 fick rasen sin officiella grupptillhörighet i gruppen Brukshundar. Idag betraktas rasen som typmässigt homogen med likartat inflytande av de olika raserna, vissa spår av de raser som användes vid rasens uppbyggnad kan ännu ses. De vanligaste är dessa tre:
• Blonda hundar som går i röd/brun ton, ofta utan uppljusningar, så kallad ”Berlinerblond”. Det kommer ursprungligen av det Leonbergerinslag som fanns i Berlinregionen.
• Vitblonda hundar med en stark pigmentering vilka stammar från Oldenburgområdet som hade hundar med mycket inslag av Kuvasz.
• Viltfärgade och sadeltecknade hundar, kommer på grund av det starka inslaget av schäfer. Dagens genetiska struktur anses vara: 50 % typhundar 20–25 % schäfer, 10 % New Foundland, 10 % Kuvasz samt 1–3 % Leonberger.
Av den afrikanska vildhunden anses påverkan idag vara försumbar.

1Att beakta är att det inte var tal om en afrikansk vildhund av släkte Lycaon, utan en upphittad förvildad/herrelös tamhund.

Rasen i Sverige
Under uppbyggnad av en ny ras i ett land så måste aveln i början präglas av importhundar, vilket även varit fallet med hovawartens början i Sverige. Liksom under uppbyggnaden av rasen i Tyskland, var det en Schäferuppfödare som påbörjade den svenska hovawartavelns historia. Den som först tog rasen till Sverige var Ulrika Borg, Hejderidarens kennel.
1967 registrerades den första importen i Sverige. Hon hette Cara v Goldigtor och härstammade från Schweiz. Därefter kom ytterligare hundar från Schweiz men även hundar från Västtyskland, Finland och Norge. Cara v Goldigtor fick aldrig några valpar, istället blev hennes halvbror Boy v Goldigtor och tiken Marga v Scheffelhaus föräldrar till Sveriges första kull som föddes 1970 på Hejderidarens kennel.
De nästkommande tre kullarna föddes under 1972 och föräldradjuren härstammade från Schweiz, Finland och Holland. Fram till slutet av 1970-talet låg antalet kullar per år mellan fem och sju stycken, under denna period importerades även hundar från dåvarande Västtyskland.
Mellan åren 1967 till 1975 importerades 19 Hovawart till Sverige, varav elva av dessa användes i avel. Efter 1975 dröjde det till 1980 innan nya avelsdjur importerades till Sverige. Av de hundar som importerades då kom sju att användas i avel, de hundarna kom ursprungligen från; Västtyskland, Schweiz, Finland och Norge. Under den här perioden var kravet på karantän kvar för importer och importer var förenat med stora kostnader och det tog lång tid att få in en hund till Sverige. Vid import så var det inte ovanligt att två kullsyskon eller två halvsyskon importerades samtidigt och enstaka hanar fick bli fäder till majoriteten av kullarna. Under denna period var därför släktskapet inom den svenska populationen stor och avelsbasen mycket liten. I början av 80-talet blev antalet uppfödare fler, nya importer gjordes och aveln breddades allt mer. En uppfödare, Margaretha Damfeldt, kennel Hoffen-Hills, som var aktiv från 1975 till tidigt 2000-tal drev en karantän, något som underlättade importen av nya avelsdjur till Sverige. Från att registreringssiffrorna under 1970-talet legat mellan 20 till 40 valpar/år, gjorde rasen en vändning 1980, då registreringssiffran höjdes till 84 valpar. Registreringssiffrorna steg sedan långsamt uppåt för att på 90-talet stabilisera sig på ca 150–180 registrerade valpar.

Den svenska rasklubben bildades 1981 och fick namnet Avelsavdelning för Hovawart (AfH) och rasen knöts till Svenska Brukshundklubben (SBK). Sedermera bytte Avelsavdelningen för Hovawart namn till Svenska Hovawartklubben och har under åren förkortats både som SvHK eller med bibehållet AfH. Sedan 1983 är AfH medlem av den Internationella Hovawart Federationen (IHF), vilket är en samarbetsförening mellan 15 olika länder. IHF arbetar med gemensamma mål angående sund avel och rasutveckling. Representanter för varje land träffas årligen för att följa upp och utveckla rasen.